att sakna någon så mycket varje dag

Det finns en person som jag känner igen mig själv i och som jag skulle kunna tillbringa hela mitt liv med. Utan att tröttna. Att träffa en människa som är sig själv är på ett sätt läskigt men unikt. Jag hittade denna människan i somras i Skåne, den tjejen jag verkligen inte trodde de skulle vara. Denna underbara person lärde jag känna på ca 30 min sen va jag fast och där stannade jag i 1 hel vecka, en tryghet som jag bara känner i dem jag har känt i åratal, men för henne blev det endast 30 min. Jag vet inte hur jag ska formelera mig men att känna så är coolt. Denna människan bor ca 6 timmar ifrån mig och jag kan inte direkt ta cykel till henne, och inte kunna träffa den person man älskar och som betyder så sjukt mycket mer än nån gång om året gör riktigt ont, att gå och tänka och sakna. det suger så hårt att jag inte kan beskriva känslan.

 

Just nu känner jag bara att jag tar med mig en väska med kläder och lastar min ponny och flyttar ner till henne i Kalmar, det är fysiskt omöjligt men tänk om, hade nog förändrat hela mitt liv, på ett riktigt bra sätt.

 

Men snart ska jag åka ner till henne och vara med henne i några dagar, jag vet redan hur dem dagarna kommer vara, kommer vara dem bästa på länge, mycket skratt, prat och allmänt galna.

 

Personen jag skriver om är Caroline Bågfeldt såklart. Bästa jag vet och känner, står på samma plats som min ponny och det är längst upp. 

När jag läste detta förstod jag, hur jävla grym denna människan är.

 

 

 

Saknar henne sååå mycket, var en hel månade sen jag såg henne sist och då hade vi världens roligaste helg i Göteborg, ska snart åka ner till henne och hon kommer till mig på Jullovet. Jobbigt att ha henne så långt bort, men ändå grymt att jag har hittat henne, hon kommer föralltid att vara där.

ÄLSKAR DIG BABY

 

Folk säger att vi är lika, ja men det är ju bara för att vi är samma person fast i två, hon är min andra halva, och jag är glad över att vara lik henne, för hon är en grym och stark person!

 

 

Kajsa Tobiasson, Jag vet knappt vad jag ska säga. I somras hade jag verkligen inga förväntningar på lägret, inga alls. Kommer du ihåg första dagen, när jag kom in med Chuckis i stallet och där stod du, Bianca och Johanna. Jag visste att det var ni, men jag visste inte om jag skulle hälsa. Till slut gick jag fram och jag måste erkänna att det var stelt. Men vem av oss kunde veta, att det hejet var början på det här?
Jag hade inte en aning om att det skulle bli mer än bara AW-kompisar. Kanske skulle allt sluta när vi kramades hejdå en vecka senare?

EN VECKA, en vecka jag skulle vilja trycka repeat på flera gånger om, göra om allt vi gjorde tillsammans och göra allt ännu bättre.

Lägret tog slut, mitt besök i Lish tog också slut, sommaren tog slut och besöket i göteborg tog också slut. Och det är det som suger MEST. Att allt vi gör tillsammans måste ha ett slut. Varför kan det inte bara vara en snabb paus, jag åker hem till mig och du hem till dig för att sedan möta upp varandra dagen efter.

Det suger att läget är såhär, men vad kan vi göra? Du får komma hit, sedan kommer jag till dig. 2014 är nytt år och då får vi också ses. AW lägret är ett måste och jag kan knappt vänta på att åka ner dit igen och veta att du också ska dit. Sommaren, jag är 18 då!! Shit, Kajsa. Vi måste verkligen ses ofta, make memories. För även om vi inte kan ses så ofta så vet jag att de gånger som vi ses är så jävla bra.

Jag älskar dig Kajsa, glöm aldrig bort det!